Vad måste man kunna i framtiden

I takt med den globala utvecklingen och den ökade användningen av Internet och social medier och att samhället blir mer och mer digitalt, ifrågasätts alltmer de kunskper och färdigheter som barn tillägnar sig i dagens skola. I SDS har detta lyfts i två artiklar.Den ena den 18 april som i Inpå livet , Kunskap för framtiden , del 3 belyser (den andra i sds den 18 maj återges här i nästa blogpost). Vad måste barn kunna i framtiden? Tre personer vars jobb är att spana framåt tillfrågades och svaren blev inte helt oväntat:

1. Övervaka datorer 
2. Umgås med andra människor och 
3. Förstå globala sammanhang 

Datorer kommer att ta över ännu fler arbetsuppgifter i framtiden, säger Johanna Danielsson på Kairos Future.

BILD: JULIA LINDEMALM

Johanna Danielsson, framtidsstrateg på trendanalysföretaget Kairos Future säger att:

Den främsta kompetensen är att kunna lära sig nytt, att ha förmågan att snabbt kunna ta till sig nya sätt att jobba på. En annan viktig trend är den ökande automatiseringen. Alla uppgifter som kan automatiseras kommer att bli det, inte bara i tillverkningsindustrin utan också inom kunskapsjobb med smartare datorer. Redan i dag finns datorer som skriver nyhetsartiklar och kan sätta ihop data. Dataprogram komponerar musik och skriver vetenskapliga rapporter.Människans jobb blir att designa och övervaka det som datorerna gör. Och att utvärdera datorernas arbete för att förbättra det. Det kräver tankehöjd, att man kan hantera komplexa sammanhang och uppgifter. Om man har barn i dag så kan man uppmuntra dem att tänka själva och vara kreativa. Tidigare lärde man barnen hur man ska göra saker, i dag låter man dem träna på att lösa nya problem.Men inom vissa områden kan man tänka sig att människan även om trettio år har ett övertag över datorerna. Det gäller alla komplexa och oberäkneliga sammanhang. Jag tänker att brandman och förskollärare är två yrken som kommer att överleva.

Stefan Fölster, chef på Reforminstitutet säger att:

I den framtid som jag målar upp digitaliseras många yrken. Var och en kan fundera på hur teknikutvecklingen kan påverka den bransch eller yrke man arbetar i, och vilka färdigheter som kan behövas. Det är ju bra att vara en som digitaliserar i stället för att vara den som rationaliseras bort.

Men i många yrken gör människor saker som datorer inte är så bra på. Som politiker eller sjuksköterskor. Eller förskollärare, där är det viktigaste att vara människa och att lära barn att umgås med andra människor på ett vettigt sätt. De är oersättliga.

Alla dessa yrken är rätt så framtidssäkra. Likaså alla som har att göra med att den nya tekniken ska utvecklas och köpas. Eller att vara projektledare som är ganska allround och kan umgås med andra människor och tänka ut lösningar.

Men så fort något är en rutinuppgift ska man fundera på om en dator kan ersätta den. Äldreomsorgen och undersköterskor har en del arbetsuppgifter som kan robotiseras, som att få äldre och sjuka att duscha och gå på toa.

Per Magnusson, kansliråd på Svenska Unescorådet framför att:

Utmaningen för mänskligheten i det internationella perspektivet är behovet av att kunna leva ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart. Det kräver kritiskt tänkande, interkulturell förståelse och ett demokratiskt levnadssätt. Det här är kompetenser som behöver utvecklas och där utbildningssystemen har en avgörande betydelse.

På många håll har marginaliserade grupper, kvinnor och ursprungsbefolkning till exempel, inte tillgång till utbildning. Man ser väldigt tydligt hur utbildning förändrar samhällen och individer, och främjar demokrati, hälsa, och ekonomisk jämlikhet.

Men vi behöver prata om innehållet i utbildningen, att lära sig att se helheter. Fattigdomsfrågor, migration, ekonomisk orättvisa och miljön ­— alla de här samverkar. Det är först när vi ser sambanden och helheterna som vi förstår hur vi kan leva hållbart. Det är den kompetens som behövs, att förstå sambanden och att kunna agera utifrån det.

Det behövs också i Sverige: svensk skola är väldigt präglad av stuprörstänk och att läsa ett ämne i taget.

I höst antar FN:s generalförsamling nya utvecklingsmål. De tidigare milleniemålen var att alla barn ska gå i skolan. Men det räcker inte att sätta elever i ett klassrum.

De nya målen handlar om lärande för hållbar utveckling och globalt medborgarskap. Det krävs en jätteutveckling också i vår del av världen. Det är vi som har mest att lära när det gäller att leva hållbart.

Sammanfattningsvis kan sägas att:Datorer kommer att ta över ännu fler arbetsuppgifer i framtidenBarn måste lära sig förstå hur krig, fattigdom och miljöförstöring i världen påverkar oss allaBarn måste lära sig att förstå globala utmaningar

Så de stora frågorna kvarstår hur utformar vi kursplaner, kursinnehåll och ev examination (om det nu skavara nödvändigt) utifrån dessa utmaningaroch hur förbereder vi elever och studenter för denna framtid som började igår

Läs mer i sds den 15 april 2015

BILD: JULIA LINDEMALM

Lego för kreativitet eller en effektiv bromskloss?

Så gott som i alla barnfamiljer finns legoklossar och färdiga byggsatser med diverse olika tema, beroende på ålder och intresse i familjerna. Anders Milder  skriver i SDS den 11 juni 2012 om Fabriker och mallade drömmar som fokuserar på "att slå vakt om den traditionella skolan är en effektiv bromskloss för kreativitet , innovation och egensinnighet." (Milder, SDS B4).

LEGO är ett system av byggelement av plast som utvecklades 1949 av dansken Godtfred Kirk Christiansen (1920-1995). Det tillverkas och säljs av det danska leksaksföretaget LEGO A/S. LEGO kommer från danskans leg godt, på svenska "lek bra." LEGO introducerade de första plastklossarna 1949 under namnet Automatic Binding Bricks. Dessa tidiga klossar såldes i askar med klossar i olika storlekar som kunden fick bygga samman efter eget huvud.

h

Photo credit: S.W. Clyde, National Scenic  
 Byways Online

Under 1990-talet befann sig Lego i kris. De lösa legobitarna i boxar sålde allt mindre. Först när ledningen bytte inriktning och satsade på byggsatser vände utvecklingen och företaget kunde räddas. Sedan 2000-talet har LEGO tillverkat en rad olika byggsatser med figurer och scener ur Hollywoodfilmer. I samband med premiärerna av Episod I, II och III av Star Wars-filmerna gjordes exempelvis LEGO-figurer av Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo med flera. Även skepp från filmerna, som Millennium Falcon har använts som förlagor till Legobyggsatser. LEGO har även gjort Legobyggsatser med Harry Potter, Indiana Jones, Spindelmannen med mera.

 



 




       

Skiftet i produktionen innebar att förutsättningarna för leken förändrades. Barnen gick från att skapa  utifrån sina egna huvuden och kreativitet till att följa exakta instruktioner. Legovärldarna byggs idag steg för steg – och sätter man inte samman bitarna på det sätt som står i manualen har man gjort fel skriver Mildner. Känns pedagogiken igen? Seth Godin, amerikansk författaren tar Lego som ett exempel i ”Stop Stealing Dreams” – ett försök att starta en bred debatt om hur skolan måste omformas. För varför är det egentligen lättare att sälja byggsatser än lösa bitar i en tid som vår? Kanske eftersom instruktionsmanualskulturen svarar exakt mot vad föräldrarna förväntar sig av sina barn och vad barnen har drillats till att göra i skolan. Godin skriver: Vi går in i en tid där idéer och nytänkande kommer att vara fullständigt avgörande. Ändå lär vi dagens unga att det viktigaste är att de följer mallar och instruktioner. Han för det så långt att kanske har ekonomin i och med detta förändrats för alltid.

                                                                                    

David Weinberger har påpekat att den smartaste personen i ett rum inte längre är den som står längst fram och föreläser. Eller ens den kollektiva kunskapen som finns bland personerna som sitter och lyssnar. Nej, den smartaste personen i rummet är rummet självt, det nätverk som sammankopplar människorna och tankarna som finns där med dem som befinner sig utanför. Frågan är då: hur bygger vi sådana smarta rum? Eller kanske: vad händer med de barn som inte får tillgång till sådana? Detta är inte något som dagens skola ens försöker besvara. Liknande tankegångar tas upp i A New Culture of Learning by Douglas Thomas and John Seely Brown. De fokuserar på kollaborativt lärande och tar upp spel och spelmiljöer som lärande miljöer. Det kollaborativa lärandet är också något som Downes och  Siemens förespråkar o konnektivsmen som lärandets teori.

                               

Istället för nytänkande inom utbildning slås vakt om den traditionella utbildningen som institution. Lärandefabriker skapas som fjärmar sig från utvecklingen i resten av samhället, där skolans definition av kunskap mer och mer handlar om i vilken grad eleverna förmår att anpassa sig till systemet. Seth Godin lyfter fram vikten av drömmar. Hur lär vi våra barn och oss själva att bry oss att förverkliga dem? Hur skapar vi lärande miljöer som inte dödar drömmar utan istället när dem – tillsammans med egenskaper som ibland kallas generella kompetenser, för övrigt målområden som framförs inom EU. Egenskaper som inte är mätbara såsom kommunikationsfärdigheter, innovation, mod, stolthet, kunskapstörst och vilja?

Milder, såom flera andra runt om i världen debatterar såledeses att man med rätta kan fråga sig vad vår syn på skolan egentligen säger om oss. Att vi istället för att omformulera vår syn på lärandet ägnar vår tid till att bygga en så effektiv bromskloss som möjligt för kreativitet, innovation och egensinnighet genom att ständigt betona och belöna helt andra saker. 

Stop steeling dreams (What is school for)